Fredrika

Helt plötsligt har det gått en hel vecka till, och en hel helg. Och jag har ännu inte bloggat något...
Jag kan väl sammanfatta förra veckan till en hel del uppstart i skolan med bara prov på lektionerna för att se vart alla ligger ungefär. Och efter skolan en hel del fika med gamla och nya vänner. Och i fredags fick jag lära mig hur en kamera exakt fungerar (har bara halvdag med filmarna, dubbellektion i foto A) ganska intressant.

Och helgen... I fredags mös jag hemma halva dagen med bra böcker, har börjat läsa igenom alla Harry Potter böcker igen =p Dem är underhållande, bättre än Vänner på TV. Och jag älskar att mobba Harry =p Sen mötte jag Linda hemma hos henne och drack chocklad och hallon. Bra kombo!
Lördagsmorgonen ägnade jag åt en timmes springrunda i vackra Hagaparken. Stolt över att klara av att springa en hel halvtimme utan stopp! Min kropp har jävligt mycket energi, det är bara lungorna som inte hänger med. Min förkärlek till höga klackar är nyttigt för mina ben som blivit starka. Men mina anklar är svaga, kanske därför jag alltid (även utan klackar) går vingligt.

Så hade jag min första teaterlektion för hösten. Jättemysigt att träffa teatergruppen igen. Vi har fått några nya också. Och några har bytt. Är egentligen 16 stycken. Men bara 9 hade fattat att vi började i lördags. Försökte även lämna in min ipod på lagring men kom 25 min efter att affären stängts. Hade en trevlig middag med familjen och tänkte efter det gå på bio med några vänner men det sköts upp när en av oss blev krasslig. Hyrde istället en film med den lilla sjuklingen, De ofrivilliga som fått hela SEX poäng av tärningsmänniskan. Den var bra, visst, och man kände igen sitt gamla jag i fjortisscenerna men den hela saknade röd tråd.

Och idag har jag fortfarande ont i huvudet och sitter här framför den lilla datorn i ett väldigt stökigt rum som planeras bli rent. Även morgondagen planeras... Med så mycket planerande måste jag nog slita mig från datorn snart.

Men tänkte på det här med tiden alltså. Den går så otroligt fort. Och inte bara det, den är ologisk. För det känns som att det var igår man var den där lilla fjortisen som gestaltas i De ofrivillga. Samtidigt har det hänt så mycket sen man gick i sjuan att det känns som att man aldrig har varit där. Man vet exakt hur kvällarna på elverket för fem år sen såg ut, samtidigt känns det som att det var evigheter sen jag var på Peace and Love och såg Mr. Doherty på scenen. Jag är förvirrad. Och tänk vad som är möjigt här i världen. Jag trodde att jag hade otur i allt, alltid. Sen fick jag senast idag reda på att det finns 22 resever till Kulturama film. Och sexton som togs in. Alltså var det större chans att jag inte skulle ha kommit in... Så jag har bevisat tur! Härligt!
NU ska jag börja städa!

Cheers! (Det är jag som säger så L...)